mandypandymandy

Jag vet redan innan att det kommer att spåra ur.
Det är nästan så att jag kan höra hur det ropar på mig.
Jag har en kladdkaka i kylen.
Det finns en anledning till att jag inte bakar eller försöker mig på att laga
goda och feta maträtter.
Jag kan omöjligt behärska mig.
Jag litar inte på mig själv om jag befinner mig i samma rum som någon av ovanstående.
Att man sen bara ska ta en liiiiiten bit funkar aldrig.
Har magen väl vant sig vid nått gott så är det helt kört sen.
Jag äter upp allt.
Därför mina kära vänner, bakar jag inte!

Vi är så tacksamma.
För all hjälp vi får.
Tobbe och Ella förra helgen.
Ingemar denna helg.
Emil.
Ammi.
Nisse.
Leanders.
Stefan.

Tack
TAAAACK!

Vi siktar på väldigt stilrent och mycket vitt.
Vardagsrum: Ekpakett (som fanns där innan) och helvita tapeter.
Kök: Mörkbetsat ekgolv (som går ut i hallen), vita tapeter, vita högblanka luckor, kakel i stora plattor som ser skitigt och rostigt ut. Ingen ful köksfläkt (rostfritt är INTE snyggt) eller vitvaror som syns. Här bygger vi in!
Hall: Vit tapet (no shit!) och samma golv som i köket.
Sovrummet: Högblankt vitt golv, tapeter obestämt (INTE medaljongtapeter).

Sen ska vi bara köpa möbler, barnvagn och andra barntillbehör, byta bil och flyttstäda.
Vem är stressad?
Med LITE tur är vi klar innan vår baby kommer i Maj.

Jag är beroende av vänner, kärlek, kaffe, pengar, klänningar och musik.
Jag gillar att bada badkar. Varje dag om jag hinner, vilket resulterar i att jag nog har sveriges torraste hud.
Jag äter ofta och allt. Att Gävle fått ett sushibufféställe (Kao på slottstoget) gör mig extra glad i min stora mage.
Jag säger ja till allt! Så länge det låter kul!
Jag ger mig sällan in tråkiga projekt.
Jag duktig på att inreda (tycker jag själv, min smak är den bästa), mitt jobb och att komma ihåg låttexter.
Jag stör mig på för mycket och att jag är så dålig på att hålla kontakt med mina vänner.
Jag läser inte så mycket just nu eftersom det enda vi (läs Daniel) gör är att renovera.
Jag är vackrast när jag är glad, solbränd och utan gravidkilon.
Jag skrattar fult när Daniel kittlar mig.
Jag är en typisk parkeringsfascist.
Jag har aldrig sett min mage så stor som nu.
Jag är lycklig nästan jämt. Faktiskt.
Jag trivs inte som blekfet.
Jag är dålig på att höra av mig. Men planerar att bättra mig.
Jag är rädd för att nära och kära ska dö.
Jag älskar mycket och helhjärtat.
Jag uppskattar min familj, mina vänner och att jag har ett jobb som det är roligt att gå till varje dag.
Jag tror på mig själv och att man alltid ska hjälpa och ta hand om varandra.

Jag: Jag är tjock!
Daniel: Nej du är gravid.
Jag: Då är jag en tjock gravid, jag ser ju ut som en flodhäst med ölmage!
Daniel: Nej, du är vacker.
Jag: Vi måste köpa nya glasögon till dig.

Så håller jag på, DAGLIGEN!
Stackars Daniel vågar inte ens kommentera min mage längre.
Rädslan att gå upp i vikt när man faktiskt lyckas gått ner 30 kilo i vikt är
inte lätt att tas med.
Folk kommenterar ofta min graviditet med "Gud va skönt, då får du äta vad du vill nu!"
I helvete att jag ska.
Det enda kroppsdel som jag saluterar är mina gamla bröst som återvänt (alla som gått ner i vikt vet att det första som försvinner är brösten).
I övrigt kan jag inte säga att graviditeten imponerar speciellt stort.
Illamående, trötthet och humörsvängningar känns inte som en stor kram direkt.
Daniel kände första sparken under Avatar igår.
Vi kanske får en liten miljökämpe? Daniel tror att det är en liten kapitalist som protesterar mot föräldrarnas filmval.
En liten kapitalist, mamma upp i dagen!