mandypandymandy

En vecka efter att Lo föddes drabbades jag av tandvärk. (Så här i efterhand minns jag tandvärken som värre än förlossningen men det kan omöjligt stämma.)
Nattetid.
Av den sorten att man slutligen står i köket, ruffsig i håret och river efter något som kan likna en tång så man kan dra ut eländet.
Längre än leta kom jag aldrig.
Jag stod ut till arla morgonstund när jag halvt gråtfärdig ringde tandläkaren.
Lyckades nämna för den snälla tandsköterskan att jag helst inte går till tandläkaren om jag slipper. (Jag litar av princip inte på människor som vill gräva i andras munnar!)
Detta tolkades som tandläkarskräck av det värre slaget och resulterade desto bättre i att jag behandlas med största vördnad av all personal hos folktandvården.
Jag får alltid "den snälla" tandläkaren.
Vilket oftast är en medelålderskvinna med lugnande röst.
Jag får extra bedövning och får hela tiden frågor om hur det går och om jag vill ha mer bedövning, nått att dricka eller om de ska ta en paus.
Stunderna hos tandläkaren kan nu mer likna en spa-upplevelse.
Man ligger i en relativt bekväm stol faktiskt.
Det enda jag inte fått är ett klistermärke.
Ska nog ta upp det med snälla tanten nästa gång.